Driv & kraft

fortsättning från förra veckan och  Minnet II

Mitt stukade själv och insikter som duggade tätt som ett kallt höstregn kom mig nu tillmötes, när jag började förstå att jag behövde ha en plan. En plan eller någon slags karta att gå efter så att mitt liv inte skulle bli som det var just då. Jag ville bli frisk, jag ville bestämma själv hur jag skulle ha det.

Jag såg det som om det jag som var jag inte bestämde tillräckligt över min kropp  och mitt liv. Jag kunde bestämma att jag skulle ta en promenad varje morgon för att jag skulle få frisk luft och ljus om än bakom mörka glasögon, öka konditionen, stärka musklerna. MEN efter det så levde kroppen sitt eget liv, den blev trött, behövde vila…jättemycket vila….

Idag vet jag att jag har enormt mycket drivkraft, det visste jag inte då. Min motivation var av samma kaliber, jag ville bli frisk. Jag hade gått med stavar på i stort sett alla gator runtomkring där jag bor och även i vårt friluftsområde. Nu var det dags för nästa nivå. Jag gjorde upp en plan som jag just då inte ens insåg hur bra den var, rena medicinen! Några dagar i veckan skulle jag ta tåget in till Vasastan. Jag skulle promenera där istället, för att få några nya gator att promenera på och för att utsätta mig lite mer för människor. Det låter helt galet, jag vet. Men man har det man har och jag ville inte gilla läget som det var. Tåget in var ju också ett krux. Men jag valde en tid på förmiddagen då det inte åkte så många som i rusningstiden och det gick rätt bra. Jag hade samtal med mig själv och andades långa djupa andetag.

Vart jag skulle gå hade jag inte tänkt ut. Men som om jag hade haft en perfekt plan så gick jag vägen från St Eriksplan mot Drottninggatan, hela den och genom Gamla Stan upp på Hornsgatan och sen till Södra station där jag tog tåget hemåt. Promenaden i sig var inte mycket längre än jag brukade gå, men jag utsattes för precis det jag behövde. Första och sista delen av promenaden var rätt så folktom. Men i mitten, Drottninggatan vid PUB och framåt var ofta knökfull, senare var även delar av Gamla Stan full av turister. Medicinen hjälpte efter några gånger kunde jag promenera och njuta av att vara där jag var, se mig omkring, precis som turisterna gjorde även om mitt tempo var snabbare. Det fyllde mig med sån glädje! Visst var jag trött när jag kom hem, men den tröttheten var en annan nu fylld av känslan av att vara på rätt väg.

Jag har ibland funderat på dem – Som inte kan eller orkar driva sig själv framåt? Som har råkat ut för ungefär samma som jag men som kanske tror att så här kommer det att vara nu, som inte orkar planera för sitt tillfrisknande. Hur gör de som inte har en egen propeller? För det finns inte så mycket hjälp att få utifrån. Kanske har jag fel, kanske har det förändrats. Men jag tänker att det är på grund av min egen drivkraft & motivation som jag är frisk idag. Att jag senare mötte precis rätt människor så att jag fick en bra utfasning till arbetslivet igen är jag också väldigt tacksam för.

fortsätttning följer