Minnet II

Det borttappade minnet kom succesivt tillbaka. Det var en del av den djupaste och intensivaste sjukperioden.

***

Hela kroppen hade ju på ett sätt - tackat för sig. När jag långt senare började arbetsträna så led jag personligen av att minnet inte riktigt var som förr, även om det hade återhämtat sig otroligt mycket. Men i just arbetssituationen så kändes det på ett sätt som om det jag hade haft i min ryggsäck av kunskap inte var lika lätt tillgängligt längre. Det var irriterande ibland och rätt så ofta frustrerande. Men jag försökte att vara snäll med mig själv. Att inte fastna i att –tycka synd om mig själv eller öppet påpeka om mig själv i negativa ordalag så att andra hörde - att jag har så dåligt minne. För jag ville själv styra mina  tankar och de skulle inte vara negativa och destruktiva, hjärnan är så bra att göra det åt mig annars. Jag ville finna medicin i form av bra aktiviteter, bra tankar. Aktiviteter som var medicin för både hjärna och muskler. Men jag lämnar det just nu och återkommer senare.

Under den period som jag utökade mina promenader utomhus så upptäckte jag att jag mådde bäst av att promenera där det inte var så mycket människor, jag hade hemskt gärna solglasögon på. Vilket inte alltid var helt motiverat, det insåg även jag. Men jag var så otroligt skör. Jag insåg att på sikt behöver jag jobba även med detta, men en lång period så var det viktigaste att komma ut och gå om så bara en kort stund. Att gå in i ett centrum var helt otänkbart. Jag minns att jag funderade på om det kanske är så att vi runt omkring oss har ett slags skydd eller filter så att vi inte tar in andra personer för mycket. Ja, det kändes som en helt riktig tanke. För jag hade inte det skyddet då.  Jag kände att jag påverkades starkt av att bara vara på en plats där det fanns för många personer, även om jag bara gick förbi dem och inte behövde engagera mig i annat än att passera…..det är nästan lite overkligt att skriva om det nu. Jag kände av andra personers stress, hur de mådde och kunde inte skydda mig mot detta. Du ska veta att jag är så innerligt tacksam över att jag blev frisk!

Under en tid, rätt så långt innan jag blev sjuk så såg jag då och då en man som var ute och gick. Att han inte mådde bra och att det nog var något som var mer eller mindre kroniskt det kunde jag tydligt se. När vi passerade varandra i en gångtunnel så höll han sig nära väggen, med huvudet vridet bort från mig eller den han passerade…under den här tiden så kände jag mig nästan likadan som honom. Vid tre tillfällen fick jag känna på hur det är att verkligen ha ångest. Alla gångerna var jag utomhus på mina promenader och jag tränade kan man väl säga, på att utsätta mig för ställen där det var lite mer människor. För mig var det samtidigt som det förskräckliga pågick som om jag stod utanför mig själv och med förvåning iakttog mig själv. Fösta gången så kändes det som om väggarna i det centrum som jag passerade kom emot mig. Jag kunde ju förstå att de inte skulle ramla över mig, men kroppen reagerade av sig själv. Hjärtat dundrade på jag var yr och fick svårt att andas. Så snabbt det gick tog jag mig hem, lyfte luren och fick tag i en kär vän som jag visste förstod vad som hände mig just då och som med sin lugna röst kunde ta mig tillbaks till något som var nästan ok. Vilken tur att hon svarade!

De två andra tillfällena var inte mycket bättre, men jag kunde i mitt huvud tala mig själv tillrätta. Jag kunde ta mig hem och plåstra om mitt stukade själv. När en kort tid hade gått så fortsatte jag min träning på att kunna vara på platser där det var mycket människor, men nu på ett annat vis. Min konditionsträning fortsatte som tidigare dagligen.

ur vårdguiden

Livsviktigt alarmsystem i kroppen

Ångest och rädsla är en del av ett livsviktigt alarmsystem som finns hos alla människor. Systemet behövs för att du ska reagera vid hot eller fara. Då aktiveras flera försvarsreaktioner och beredskapen i kroppen höjs. Musklerna spänns, hjärtat börjar slå snabbare och adrenalin släpps ut i blodet.

Alarmreaktionen styrs av det autonoma nervsystemet, den del av nervsystemet som inte går att kontrollera med viljan. Efter en stund kommer alarmreaktionen klinga av och den akuta ångestreaktionen går över. Vid en del ångestsjukdomar är alarmsystemet överkänsligt och sätts igång utan att det finns ett hot eller en fara. Den här överkänsligheten kan behandlas med särskilda psykologiska metoder och/eller medicinering.

fortsättning nästa måndag